I julklapp fick jag ett begagnat exemplar av Johan Theorins Nattfåk. Att det är begagnad är i sig helt ok, den är inhandlad på Myrorna och jag älskar det faktum att fler kan ha nytta av samma föremål, oavsett om det är en bok, ett klädesplagg eller en möbel. I denna slit och släng-era värmer det hjärtat lite extra när någon donerar saker till bättre behövande istället för att kassera. Mera sådant!
Nattfåk utspelar sig, som titeln antyder, på Öland. Ett ungt lärarpar från Stockholm flyttar till en fyrmästargård på öns nordöstra delar och med sig har de sina två barn. När hustrun en dag sent på hösten hittas drunknad - möjligen mördad - drabbas mannen av en sorg som får honom att tro att hon fortfarande lever och han börjar snart tro på bygdens gamla spökhistorier, vilka vi som läsare också får ta del av i korta sekvenser under berättelsens gång.
Samtidigt härjar en inbrottsliga i trakten. Den nyinstallerade närpolisen Tilda får mycket att stå i redan från första dagen och hon har självfallet inte mycket hjälp av sina äldre, manliga kollegor - det vore nog för mycket begärt att i någon kriminalroman få stöta på en ung kvinna som faktiskt bli lyssnad på - och utöver det försöker hon göra sig fri från sin gifte älskare.
Slutligen drar det ihop sig till fåk och skildringen av stormens härjningar på självaste julafton är en dramatisk kulmen som i någon mån kompenserar de rätt segdragna historien dessförinnan. Framför allt är det spökhistorien som gör mig besviken.
Historier om de dödas julotta och döda som återvänder till hemgården i vintertid har skrämt slag på mig sedan barnsben men det suggestiva jag fått höra att den här berättelsen ska vara fylld av går mig helt förbi. Det en hygglig svensk kriminalroman, bättre många andra och miljöerna är storslagna. Dessutom: en historia som utspelar sig i den bitande kalla vintern går alltid hem hos mig, spökhistoria eller ej!
