Tre på tre 2014

Om jag firar in blogghösten med Book a day så firar jag in läshösten med Tre på Tre. På tre månader (med början 1/9) har jag tänkt läsa tre dystopier: Den nya människan av Boel Bermann, Efter floden av P C Jersild samt Oryx och Crake av Margaret Atwood.

Det blir samtidigt lite av tre hyllvärmare men det låter verkligen inte lika inspirerande. Att läsa hyllvärmare känns så... måste. Jag gillar inte måsten. Höst och dystopi känns däremot som en bra kombo.

Book a day

Under september månad firar jag in hösten och höstläsningen lite extra med BookADay. Det var förlaget Borough Press i Storbritannien som drog igång det hela under juni månad och jag hittade idén hos Breakfast Bookclub. 

Book A Day alltså. Med start på måndag.

Tematrio - Långbetitlat

Första inlägget på ny dator. Det kan gå hur som helst faktiskt. Veckans Tematrio behandlar ämnet långbetitlade böcker.

Something wicked this way comes av Ray Bradbury är en poetisk och vacker berättelse om människans rädsla inför tidens gång. 

The Amazing Maurice and his educated rodents är Terry Pratchetts version av Råttfångaren från Hameln och den är naturligtvis som ingen annan.

Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp av Romain Puértolas har jag faktiskt inte läst men titeln är definitivt lång. Något pretentiös, men lång.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Titta på det här omslaget. Läs titeln och titta på omslaget igen. Hela paketet utstråla Hanna-bok! Det kanske är min förkärlek för mörka historier om märkliga och ofta skrämmande barn som spelar mig ett spratt men jag får samma känsla av det här omslaget som jag får av filmer som t.ex. Barnhemmet. Bokens namn på det. Helt i min smak. Frågan, när det begav sig tidigare i år, var inte om jag skulle läsa Miss Peregrines hem för besynnerliga barn utan hur fort jag kunde lägga vantarna på boken och sätta igång. Förväntningarna var stora. Kanske lite för stora, för hur kunde någon leva upp till dem?

Tur då att det var Ransom Riggs som skulle leva upp till mina förväntningar. En författare som helt klart har ett unikt sätt att skriva.

Det är Jacob som berättar, tonårsgrabben som slutat tro på farfar Portmans fantastiska berättelser om sin flykt från Polen, och sedermera från Europa. "Jo, det var så här förstår du, monstren jagade oss och vi var tvungna att söka skydd". Spännande för barnet Jacob men ju äldre han blivit, desto tydligare har det också blivit att farfars osannolika historier bara är et sätt att berätta om verklighetens fasor.

Eller?

Omständigheterna kring farfaderns plötsliga död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn. När han vandrar i dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå chansen att göra en djupdykning i sin farfars förflutna och han inser snart att barnen i huset faktiskt kan ha funnits i verkligheten. Att de måste vara mer än märkliga - kanske till och med farliga - och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Framför allt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

Tonen i boken är mörk och miljöerna får ta stor plats. Ruinen av det gamla barnhemmet, den sunkiga puben där Jacob och hans pappa bor, bergen, träsket, fåren på grässluttningarna och vraken från andra världskriget. Den mörka och mystiska figur som studerar Jacob på håll... Ön och dess hemskheter kryper in under huden på en. Världar vävs samman, amerikaners syn på Europa, nuet i förhållande till då och det realistiska som möter det fantastiska. Det är en säregen historia som skrivits runt en bunt sepiatonade fotografier.

Sällan händer det att en bok lever upp till skyhöga förväntningar. Det finns alltid något som dämpar glädjen. Känslan är inte rätt, karaktärerna är inte levande eller så är språket inte det rätta. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn får sägas vara undantaget. Kanske för att jag, även om jag föll pladask för omslaget, inte hade en aning om vilken handling jag skulle förvänta mig eller kanske helt enkelt för att den är förbaskat bra.

10 böcker andra har sagt att jag MÅSTE läsa

Jag tror minsann att jag orkar blogga lite idag. *jubel och en mental vågen*

Veckans Top Ten Tuesday från the Broke and the Bookish handlar om 10 böcker andra har sagt att en måste läsa.

Eftersom jag tydligen har väldigt olika smak än min omgivning, inte bara när det gäller böcker utan det allra mesta, händer det ganska ofta att någon försöker ge mig tips för att de tycker jag behöver vidga mina vyer. Det finns särskilt en person som gärna ger tips på "riktig litteratur", dvs inte fantasy och övernaturligt strunt. Ironiskt nog var de senaste böckerna som sattes i min hand med epitetet Riktig litteratur Paolo Coelhos Pilgrimsresan och Yann Martels Berättelsen om Pi, två böcker som båda mycket väl kan falla inom ramarna för övernaturligt strunt beroende på vad man anser vara övernaturligt. Ingen av dem kändes i vilket fall särskilt långt ifrån min bekvämlighetszon. Coelho är ingen favorit men boken gav mig ändå en del nöje med tanke på scenariot ovan. Berättelsen om Pi var ett rätt så spännande äventyr som gjorde sig mycket bättre i bokform än som film.

Ibland får jag ändå tips från dem som genuint vill att jag ska läsa något. Arto Paassilinnas Kollektivt självmord och Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez är två böcker som jag ironiskt nog tipsades om för att de var så himla roliga. De är roliga. Utan tvekan är detta två herrar som kan skriva om det tragiska med både intelligens och humor.

Egentligen var det ingen som faktiskt tipsade mig om Sagan om ringen, men då jag är uppväxt med en pappa som entusiastiskt berättade om böckerna, den tecknade filmversionen och Gandalf Grå så var det svårt att värja sig. På samma tema hade jag en klasskompis som talade varmt om Sagan om Belgarion av David Eddings. Efter det var det En vampyrs bekännelse av Anne Rice. En fantasy- och skräck nörd var född.

Böcker som jag blivit tipsad om av entusiastiska läsare, men som inte givit mersmak är bl.a. Dan Browns Da Vinci-koden och Fredrik Backmans En man som heter Ove. Den senare klarade jag inte ens av att läsa ut pga det sanslösa överflödet av liknelser (allvarligt jag vill få använda min egen fantasi!). I Da Vinci-koden fanns en passage där Robert Langdon åker till det berömda museet (Louvren), ser den berömda pyramiden, går in genom den berömda dörren, ner för den berömda trappan och ut på det berömda golvet. Ungefär där ville jag kräkas (var det kapitel 2?) men trots det och det faktum att boken var fylld av platta karaktärer lyckades jag ändå läsa ut boken pga spännande grundintrig.

Upplevelser som dessa är anledningen till att jag så sällan sätter böcker i händerna på folk. Alla uppskattar helt enkelt inte samma saker.

Det finns så klart fantastiska tips också. Neil Gaimans Nevewhere är ett sådant och även om jag inte läst någon bok som jag förälskat mig så i efter den, så har Gaiman blivit en av mina absoluta favoritförfattare.

Tre bra saker med hösten

Jag kan inte beskriva hur underbart det var att faktiskt kunna sova inatt! Det var svalt och skönt i sovrummet för första gången på flera veckor. Som jag har längtat! Än prunkar sommarrabatten men snart är hösten på ingång. Jag längtar efter att få fylla lägenheten med levande ljus och om jag blundar kan jag riktigt känna alla höstiga dofter.

Förutom den friska luften, dofterna och den färgsprakande naturen så finns det minst tre bokiga saker att längta efter denna höst (och vinter):

Gone Girl

På Nick och Amy Dunnes femte bröllopsdag anmäler Nick sin fru saknad. Polisens utredning och en massiv mediacirkus drar igång och Nicks bild av ett lyckligt äktenskap blir allt mindre trovärdig. Det dröjer inte länge förrän hans lögner och underliga beteende får alla att ställa sig den obehagliga frågan: Har Nick Dunne mördat sin fru?

Filmatiseringen av Gillian Flynns bästäljande thriller har premiär i Sverige 3/10.

The Hobbit - Femhäraslaget

Efter att ha återkrävt dvärgarnas rike från Smaug har man oavsiktligt släppt lös draken, som rasande låter sin eld drabba de försvarslösa invånarna i Sjöstad. Thorin, som är besatt av den återfunna skatten, riskerar både vänskap och ära för att behålla den. Bilbo tvingas ta ett riskfyllt beslut, men ännu större faror hotar och snart befinner han sig mittemellan de fem stridande härarna.

Filmen har svensk biopremiär 10/12 och som inbitet Tolkien-fan måste jag längta efter den här filmen, trots att jag har mer än en hang up på Peter Jacksons filmatisering.

The City of Mirrors av Justin Cronin

Okej, så den här kanske jag kan få vänta längre än till denna höst på. Länge länge var utgivningsdatum för den avslutande delen i The Passage-trilogin satt till 23/11 2014, men nu florerar rykten både om 22/10 2014 och 12/10 2015 (o the horror!). Jag hoppas innerligt att det blir denna höst för jag har väntat länge nog nu.

En ocean kan vara en hink eller ett badkar också, eller kanske bara en tår. Så otäck och så fin.

Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: Till en bondgård med en liten ankdamm straxt bakom. För längesedan bodde familjen Hempstock här: 11-åriga Lettie, hennes mamma och mormor. Mannen slår sig ner på den gröna bänken bredvid dammen och kastas därmed tillbaka till sitt sjunde levnadsår, till våren då ondskan kom in i hans barndom och hans världar - både barnets fantastiska och den verkliga - förändrades för alltid.

Jag läste Oceanen vid vägens slut på en eftermiddag, vilket inte var så svårt eftersom den är ganska kort och så himla bra. I större delen av världen har boken givits ut som vuxenbok. I Sverige har Bonnier Carlsen valt att ge ut den som ungdomsbok, vilket är lite tråkigt då många så oförtrutet avfärdar allt vad YA-böcker heter. Jag förstår ändå att det kan vara svårt att klassificera en bok av Neil Gaiman då han besitter förmågan att skriva för alla åldrar samtidigt, och Oceanen vid vägen slut är trots allt en saga. En fasansfull, vemodig, vacker och välskriven saga, med välgjorda karaktärer som håller sig precis lagom distanserade för att förbli mystiska. Magi och skräck är som alltid en toppenkombination, särskilt när man blandar in en helt vanlig liten familj på landsbygden. Kontrasterna är slående. Gaiman förblir en ohotad mästare.

REDRUM

Doctor Sleep - Stephen King

För mig är Stephen Kings The Shining en av vår tids största skräckupplevelser. Jag läste den som tonåring och den befäste min spirande kärlek till spökhistorier. Boken - till skillnad från Stanley Kubricks filmversion - kretsar kring familjen Torrance och deras olycksdrabbade vardag. Pappa Jack Torrance är fullblodsalkoholist och sonen Danny är rädd för det mesta, särskilt sin far. Det finns en scen i boken där Jack, i personlighetsförändrat tillstånd bryter av sonens arm. Mardrömmen börjar där, med det lätta klickande ljudet som när en gren bryts av, och det sätter tonen för historien som följer.

I Doctor Sleep (Doktor Sömn på svenska) är Danny en medelålders man och även han har spenderat stora delar av sitt liv på fyllan. När historien tar sin början befinner han sig på botten, full av ångest och självömkan efter gårdagens brakfylla. Han stjäl pengar från den kvinna han spenderat natten hos, trots att han fått veta att hon är ensamstående förälder och möter hennes blöjklädda son på vägen ut. ur samvetskvalen för det kommer beslutet att resa sig, att bli nykter och en bättre människa. Han slår sig ner i en liten stad i New Hampshire och får så småningom jobb på ett hospice där han med hjälp av sina speciella förmågor - sitt skimmer - hjälper de döende att ta steget över till andra sidan. Han får också telepatisk kontakt med en flicka vid namn Abra, vilken besitter samma krafter som han själv bara så oändligt mycket starkare.

Liksom The Shining är Doctor Sleep en roman om sjukdomen alkoholim och allt som den medför. De onda, övernaturliga krafterna i den här boken, Den Sanna knuten - ett vamyrliknande folk som livnär sig på begåvade barns själar - är mer ett utanpåverk. Danny dras in i kampen mot Den Sanna Knuten när de ger sig efter den osinliga näringskällan som är Abra. Vi får följa dem i en hård kamp mot gott och ont och att samtidigt följa Dannys turer hos Anonyma Alkoholister, hans konstanta spritsug och hans rädsla för återfall gör det hela mer gastkramande. För det är skrämmande när hjältarna är minst lika monstruösa som sina spöklika motståndare. 

Missbrukande fäder och deras våld mot barn och mödrar är det underliggande tema i flera av Kings böcker - fasan som föder alla andra fasor - men Doctor Sleep erbjuder också hopp. Hopp om att slita sig loss från sina nedärvda laster, hopp om att överleva de mest ohyggliga tragedier, hopp i form av vänskap, kärlek och förlåtelse. Lika fullt som Doctor Sleep är Kings uppgörelse med sin egen alkoholism är också en bra vampyrhistoria. Jag gillar mina vampyrer på Kings vis. Onda, kallsinniga och inte alltid särskillt vackra.