Ett barn som kidnappats utan att veta om det, ett groteskt mord, en sjukhusskandal, en döende polis och hans sista kärlekshistoria men framför allt två fysiker inbegripna i ett långdraget gräl om universums natur. Det är beståndsdelarna i den filosofiska och lekfulla deckaren Fritt fall av Juli Zeh.
Till att börja med vill jag klargöra att deckarbiten av denna deckare har underordnad betydelse och alla kommentarer om att spänningsmomentet överskuggas av utläggningar i kvantfysik undanbedes. Denna historia behandlar främst den osäkra gränsen mellan sant och falskt och den en leker med idéer som den om att verkligheten bara finns i våra egna huvuden. Denna historia är i första hand en berättelse om kärlek, djup vänskap och filosofiska funderingar. I andra hand är det en för ändamålet konstruerad deckare.
För det är fullständigt uppenbart att storyn är artificiell och personerna endast bärare av idéer. Det – däremot – är inte på något sätt dåligt. Istället för det kvasirealistiska nonsens som går 13 på dussinet (lite som min boktolva faktiskt) får vi ett ärligt konstverk fyllt av både stora och små idéer, oväntade metaforer och språkliga vändningar.
Att boken blev sågad av tunga tyska recensenter tycker jag säger mer om tyska recensenters humor än om författarens hantverk. Om tyskarna vill byter jag gärna Juli Zeh mot Camilla Läckberg vilken dag som helst och jag har haft ögonen på Corpus Delicti ett bra tag nu. När det inte blev någon förstaupplaga av Sagan om ringen kanske jag ska slå till på den istället?
Till att börja med vill jag klargöra att deckarbiten av denna deckare har underordnad betydelse och alla kommentarer om att spänningsmomentet överskuggas av utläggningar i kvantfysik undanbedes. Denna historia behandlar främst den osäkra gränsen mellan sant och falskt och den en leker med idéer som den om att verkligheten bara finns i våra egna huvuden. Denna historia är i första hand en berättelse om kärlek, djup vänskap och filosofiska funderingar. I andra hand är det en för ändamålet konstruerad deckare.
För det är fullständigt uppenbart att storyn är artificiell och personerna endast bärare av idéer. Det – däremot – är inte på något sätt dåligt. Istället för det kvasirealistiska nonsens som går 13 på dussinet (lite som min boktolva faktiskt) får vi ett ärligt konstverk fyllt av både stora och små idéer, oväntade metaforer och språkliga vändningar.
Att boken blev sågad av tunga tyska recensenter tycker jag säger mer om tyska recensenters humor än om författarens hantverk. Om tyskarna vill byter jag gärna Juli Zeh mot Camilla Läckberg vilken dag som helst och jag har haft ögonen på Corpus Delicti ett bra tag nu. När det inte blev någon förstaupplaga av Sagan om ringen kanske jag ska slå till på den istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar