Jag sitter med listan över förra årets lästa böcker framför mig och känner mig alldeles förvirrad. Den bästa? Jag läste ju så mycket bra! Jag läste flera mindre bra och någon rent utsagt dålig också, de är inte svåra att sålla bort. Sedan tar det liksom emot. Jag vill inte rata någon. Inte stöta mig med de underbara böcker som förgyllt mitt 2010. Jag vill säga att jag omöjligt kan välja men det är att göra det för lätt.
Efter att ha gått igenom underhållande förvecklingar i Sköna juveler, smutsig och magisk urban fantasy i Neverwhere och vackra kärlekshistorier som Tidsresenärens hustru faller lotten ändå på John Ajvide Lindqvists Människohamn.
Efter att ha gått igenom underhållande förvecklingar i Sköna juveler, smutsig och magisk urban fantasy i Neverwhere och vackra kärlekshistorier som Tidsresenärens hustru faller lotten ändå på John Ajvide Lindqvists Människohamn.
Först och främst älskar jag spökhistorier och det här är en bra sådan. Den är också mycket mer. Själva spökerierna är egentligen inte det centrala. Samtidigt som de är just det. Intrigen är spännande, språket är bra och berättelsen utspelar sig i, för mig, kända trakter.
Det kan vara svårt att känna igen sig i platserna det berättas om, tycker jag. Det kan lätt kännas fånigt, antingen för att författaren inte är så insatt som hen vill verka eller för att hen brer på för mycket för att visa sina kunskaper. I Människohamn funkar det. Ajvide Lindqvist lyckas till och med klämma in en påhittad ö utan att det känns det minsta fel.
Just det konststycket är vad som ger Människohamn första priset i tävlingen om förra årets bästa bok. Det blir extra verkligt – och läskigt – när det känns som om det uspelar sig hemma på min egen bakgård. Jag gillar. Jag gillar skarpt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar