måndag 13 september 2010

Staden som slutade andas

Tillsammans med sin dotter Robin återvänder Joseph till sin fars hemby, där de ser fram emot tre veckors fridfull semester vid havet. Frågan är hur fridfullt där är.

En efter en drabbas byns invånare av en mystisk åkomma. De blir aggressiva och förvirrade, sedan slutar de andas. Glömmer hur man gör. Sedan börjar de fullständigt intakta kropparna av till sjöss försvunna människor flyta i land nere i hamnen och till råga på allt verkar Robin ha hittat en lekkamrat i det illasinnade spöket av grannens döda dotter.

Det är förutsättningarna i Staden som slutade andas av Kenneth J. Harvey, en historia som snabbt kastar en in i en dämpad och kuslig stämning.

Ja det börjar som en riktigt spännande spökhistoria i den Kanadensiska obygden men någonstans, jag har svårt att säga när, rann spänningen ut i sanden och blev till storslagen action á la Hollywood. Jag kom på mig själv att se filmatiseringen framför mig. Det stora. Det överdrivna.

Överdrivet är det stora ledordet, även i språket. Det var helt enkelt för många onödiga ord. Långa omskrivningar. Omständligt. Möjligtvis på grund av en dålig översättning. För jag tyckte det var en allmänt dålig översättning. Inkonsekvent. Mycket svengelska. Jag får en känsla av att översättaren blev väldigt trött när vi passerat halva boken.

Kanske hade den tjänat på att få läsas på engelska. Boken är helt klart läsvärd och många ordvändningar hade nog träffat hem bättre på originalspråket. Ja, vi säger så. Läs gärna Staden som slutade andas men läs den på engelska. Jag vill gärna veta om min teori om översättningen kan vara rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar