tisdag 10 augusti 2010

Romanen om folk som inte kan lyssna

Tänk att vissa ska ha så förbenat svårt att höra vad man säger. Verkligen höra. En del är så fokuserade på sina egna idéer och vad de själva vill ha sagt att de fullkomligt missar vad som sägs till dem.


Det har tagit mig exakt tre år att få något efter min farfar. Något som betyder något. Att min farmor flyttat två gånger, rensat ut skåpen ungefär 48 gånger och delat ut kanske 248 prylar de senaste tre åren har inte på något sätt inneburit att någon kanske fått något som betytt något. Jag har till exempel fått udda porslin som hon hittat någonstans längst in i ett skåp. Förvisso inte helt smaklösa prylar men inget som jag har någon känsla för.

I vilket fall så hade jag och farfar läsandet gemensamt, vi kunde sitta i timmar och diskutera all form av litteratur, deckare på tv och dylikt och nu hade jag äntligen hittat en författare (utöver Agatha Christie) som vi båda älskade. Självfallet ber jag att få farfar böcker när farmor nu ska rensa sin bokhylla. Som svar får jag att jag får slåss med min fasters finske exmake om farfars samling av Arto Paasilinna, han (exmaken) hade ju trots allt läst alla böckerna och ville nu ha dem i bokhyllan. När min far, farmors prisade förstfödde, upprördes av detta plockade farmor fram lite andra böcker jag kunde få. Om det nu var böcker jag ville ha hade hon massor. Vad tanten inte tycks få in i sin skalle är att det inte är böckerna (Paasilinnas böcker finns ute i nytryck i var och varannan bokhandel) utan förhållandet till den förre ägaren som är viktigt. Inte förrän jag sagt det rakt ut ca sju gånger sjönk det in och hon kunde konstatera att nog ingen alls fått något efter farfar.

Människan har med andra ord inte ens reflekterat över det som vi talat om för henne nästan dagligen i tre år. Hon har varit alldeles för upptagen med sitt eget planerande. Vad jag kan minnas har hon aldrig ens frågad, utan vi har bara fått sakerna upptryckta i famnen för det där ska vi ha.


Man skulle kunna tro att det beror på sorgen efter farfar men nej – såhär har det alltid varit. Vissa människor lever helt enkelt i sin egen lilla värld och när den inte stämmer överrens med verkligheten så blir det extremt frustrerande för oss i omgivningen. När det kommer till känsliga ämnen som minnen efter förlorade kära kan det bli emotionellt dränerande.

Nu har jag i vilket fall fått farfars favoritbok (Sköna juveler av P. G. Wodeouse) och min mormor undrade om jag, som inte heller har något efter min morfar, ville ha hans gamla motbok. Den hade hon minsann kvar någonstans sa hon. Självklart vill jag ha den!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar